Jag borjade i somras skriva om min forsta resa till Sydam. med start i Brasilien, och som sedan fortsatte i Ecuador dar vi reste runt med klassen till olika byar och besokte olika miljo- och socialtinriktade projekt. Men det ar om platsen som vi kom till i slutet av denna rundresa som jag ska tillagna detta inlagg, namligen paradiset Canoa!
I samma ogonblick som jag satte ned min fot i den efterlangtade ljumma sanden foralskade jag mig i platsen. Det fanns ingenting som kunde locka mig darifran, ingenstans som jag hellre ville vara an just dar, just da! Det fick bli mitt och Isabellas hem de foljande 3 veckorna och an idag tanker jag tillbaka pa den lilla havsbyn med ett leende pa lapparna, inte storre an en huvudgata som slingrade sig langs havet med nagra fa tvargator, stranden kantad med sma strandbarer som oavbrutet spelade sin reggeaton och fiskebatarna som varje dag drogs ut tills havs for att prova sin lycka!
Det tog inte manga dagar innan jag och Isabella provade pa att surfa, nagot som tillsammans med yoga fick bli huvudsysselsattningen om dagarna. Annars fordrevs tiden av sol och bad som avlostes av en siesta i nagon hangmatta da solen blev obekvamt stark. Eftersom Ecuador ligger langs ekvatorn sa ar det solnedgang vid samma tid varje dag, och da samlades alla pa stranden eller pa byns mest harliga strandbar Surfshak med en kall ol i handen, blickandes ut mot havet och solen som sakta gick ned i horisonten och fargade himlen i de mest otroliga nyanserna. Har stod tiden stilla, varje dag var den andra mer eller mindre lik med sma forandringar i vader och vagor.
Jag har sedan jag lamnade Canoa velat att atervanda, det ar nastan som om jag skulle kunna se mig sjalv stanna dar och leva ett langre tag, en tanke som skrammer mig lite - jag ar ju mitt uppe utbildning och utveckling och allt vad det heter, inte kan jag sla mig ned i en liten kustby i Ecuador av alla stallen? Nej!! Vem vet vad som sker i framtiden, och att jag kommer atervanda en dag ar sakert, men for ett tag framat far Canoa endast vara ett underbart minne...
(fotograf Karl Filip Malmqvist / Maya Olofsson)
