Klockan är 00:52, det är fredagkväll...i vardagsrummet ligger mamma och sover gott efter att nyligen anlänt, lycklig är jag självklart för detta. Men jag kan inte sova, vilket är konstigt eftersom jag inte på år kännt mig så lugn inombords. Kanske är jag helt enkelt så utvilad att sömnens klor inte ännu behöver gripa tag i mig.
Mycket har hänt på sistone. I början på september sa jag upp mig från mitt jobb på Zara efter att ha arbetat där non-stopp i 3 månader. Och med non-stop menar jag att jag bokstavligen levde för jobbet under den tiden. Det var det som krävdes. Och absolut tyckte jag det på många sätt var roligt och stimulerande, speciellt efter det att jag fick börja tränas till coordinator men återigen fann jag mig själv i en ohållbar tillvaro där jag ständigt gav ut mer energi än vad jag tog in och underskottet av energi bara växte med varje vecka som gick, liksom längtan efter att få tid för mig själv, mitt liv.
Jag är stolt att jag denna gång sa ifrån och tog mig själv på allvar i tid.
Så, vad kunde och behövde jag göra? Jag behövde ett break, tid till att låta saker och ting smälta och uppenbaras. Så jag började en folkhögskola, "lär av Syd" heter kursen där vi inriktar oss på latin amerika, allt i från politik, ekonomi, miljö, sociala förhållanden etc. samt lär oss spanska. Kursen är delvis belagd i Ecuador där vi ska vara i 2 månader, varav första veckan består av intensiv spanskaundervisning med privat lärare i Quito (huvudstaden), sedan beger vi oss ut på en rundresa i 3 veckor med början uppe i bergen, via djungeln och sedan avslutning vid kusten. Vi kommer besöka byar, ursprungsbefolkning, sociala och miljöinriktade projekt. Efter det har vi en 5 veckors lång praktik på valfri plats/projekt. Just nu lutar det åt att jag antingen kommer befinna mig på SOSbarnbyar eller längs kusten och lära ut engelska till barn samt förhoppningsvis starta och bedriva ett fotbollslag medans jag är där tillsammans med Isabella.
Jag, Isabella, Ida och Jenny från min klass kommer dessutom besöka Rio, Peru, Venezuela samt New York på vår resa.
Den 26 december går flyget och jag är som ni kanske förstår, mycket förväntansfull.
Att studera på folkhögskola (iallafall på denna) är mycket annorlunda, tempot är nästan löjligt sakta, vi har inga prov eller större inlämningar och i vanliga fall skulle jag nog lätt bli understimulerad i en sådan miljö. Men just nu så måst jag erkänna att det är oerhört befriande och precis det jag behöver för ett litet tag, en möjlighet till att hitta andan igen. Jag märker att jag nu efter några veckor verkligen gått ner i något för mig främmande lugn och i detta har många viktiga kunskaper uppenbaras. Jag ifrågasätter de krav, förväntningar som jag tidigare haft på mig själv och de föreställningar kring livet och världen. Och i detta uppenbaras nya vägar, vägar som leder till en mycket mer harmonisk, vänlig och mjuk tillvaro. Det är underbart att leva, det finns alltid saker att lära, alltid nya sidor och nyanser att upptäcka...
Tröttheten börjar göra sig hörd så nu ska jag återigen gå och lägga mig brevid mamma och förhoppningsvis denna gång somna in gott.
God natt
